Mobbning!
Eftersom att jag var inne och sniffade lite på rasism i mitt förra inlägg så tänkte jag börja lite där nu. För som ni säkert vet och ni som inte vet har nog kunnat lista ut att jag har lite utländskt påbrå. Och jag tycker oftast om att vara halvt svensk och halvt kinesisk, för då kan jag se bristerna i det svenska och bristerna i det kinesiska. Vilket jag anser är possitivt eftersom att jag då kan försöka så gott som möjligt att ta de possitiva delarna ur mitt svenska jag och ur mitt kinesiska jag haha.. Men för att återgå till ämnet så ska jag förklara vad allt detta har med mobbning att göra.
Det hela började väl ungefär när jag började i 3:an tror jag. Och som liten var jag ganske knubbig, kort och som sagt inte svensk! (i utseendet) Och när någon inte ser ut som alla andra eller inte är som alla andra i sättet så måste man ju tydligen stöta bort personen(?). Vilket jag märkte eftersom att det kom jätte coola personer ifrån femman och kalla mig för rasistiska saker, tog mina saker med mera. Bara en fråga här. VAD I HELVETTE FÅR MAN UT AV NÅGOT SÅNT HÄR?! Det enda jag kunde känna just då var att jag inte ville till skolan alls, men precis som alla andra vågade jag inte säga något till varken mamma, pappa eller lärare.
Min mobbning var ju inte alls lika farlig som endel andras är men man mådde helt otroligt dåligt av det hur lite det än är. Visserligen slutade detta då "mobbarna" bytte skola när de började 6:an. Och även om jag någonstans visste att det inte var mitt fel att de höll på så. Så går tankarna, ja även som liten att det är ens eget fel att man blir mobbad. Men vad är vitsen med att trycka ner en annan person för att han/hon är som den är?
Jag kände ju självklart att allting var mitt fel eftersom att de höll på som de gjorde. Och så tror jag att de flesta börjar känna tillslut. Är det kul att reta någon för dens vikt eller ursprung? Det verkar ju så med tanke på att de gör det varje dag med ett leende på läpparna. Det är ju bara så onödigt..
Jag vet inte hur många av er som känner till Henrik Ståhl? Mera känd som stålhenrik och var med i förra årets julkalender. Men iaf så var han på våran skola och spelade upp en teater om just mobbning eftersom att han själv blev mobbad som lien. Och det påminnde mig om allt och det var verkligen gripande måste jag säga. För han tog upp exempel på sin kompis, just det att han aldrig kom ur det hela. Liksom isolerade sig och kände att han inte var tillräckligt bra.
Mobbarna hade förstört hans liv! Och sånt händer varje jävla dag i det här landet, världen. Blir man nöjd när man har fått någon att ge upp allt hopp om ett liv som alla andra? Eller hur funkar det? Hur skönt kan det vara att veta om att man fått någon att inte vilja lev längre? Ibland går det ju till och med till självmord.. Och allt detta bara för att några personer tycker att det är roligt att reta någon för att den är just sig själv? Det är ju för fan sorgligt.. Vi som lever i ett väldigt rikt land borde ju kunna förstå att alla ska få växa upp på samma villkor! Det tycker iaf jag.
Men kan det vara så att alla tar det för givet att alla har det bra? Vill vi inte se det som är dåligt?
Vi svenskar skryter om att vara så fredliga och fina. Men hur blir det om man tittar lite nogrannare? Jag kan ju ta ett exempel på vad jag sett mellan kina och sverige.
De gångerna jag har gått gråtande bland folk så har inte en enda person frågat hur det är eller något. Det enda jag fått är blicker som säger "Vad är det för fel med honom?" blivit utstirrad helt enkelt. Men den gången jag var i kina och grät för att jag hade ont så kom ju folk fram och undrade vad det var med mig. Om de kunde hjälpa mig på något sätt och liksom, oroade sig för mig även om de aldrig någonsin hade sett mig.
En grej är ju hur vi sitter på bänkar haha.. En grej jag såg en gån var att det var 5 bänkar, en gubbe sätter sig länst ut på femte bänken. En kille kommer från femtebänken men går hela vägen upp till den första bänken och sätter sig längst ut på den. sedan kommer det en till kille och vart tror ni att han sätter sig? RÄTT GISSAT!!! HAN SÄTTER SIG SJÄLVKLART I MITTEN PÅ DEN MITTERSTA BÄNKEN!! Är vi verkligen såhär rädda för varandra i världens fredligaste land?
Just nu känner jag mig ganksa klar! :) Kommentera och ge feedback!
Take care!!
håller med dej ! du äger på att skriva ;D fortsätt med de (Y) borde finnas fler som tänker som dig ;D då skulle jorden vara trevligare ;D haha <3
mycket bra skrivet, måste läsa fler av dina inlägg :D kanon !
måste bara säga att du är grym på att skriva david!:)
mobbning får mobbare att känna sig mer starka eftersom dom har "makten" att trycka ner en annan person.
ger väl dom på något sätt mer självförtroende.
uuuh helt sjukt enligt mig. fyfan för't.
stämmer! <3
haha nu besökte ja din blogg iaf , kunde inte låta bli haha ,
känner igen mig ... jag är mig själv ... men de duger inte , dom har gjort så att ja är en annan människa , typ tystare , blygare , mer inåt , vågar inte öppna mig för folk m.m. och rädd för att göra bort mig , och ha vilka kläder ja vill åså , bara för att allt ja gör å säger är fel .. som duvet ...
men fortsätt skriva , du är jättebra på de ... hadebra , puss
Blev mobbad för i ettan till trean bara för att jag var kortare än andra och bl a att mitt modersmål inte va svenskan (utan samiska) och att jag svar same.
Min storebror som också var (samma som jag) blev inte mobbad för det.
Men jag ser på en positiva sidan. Jag säger iaf ifrån om någon säger något taskigt till mig öga mot öga. Jag vågade inte säga ifrån när jag var liten...
tyvärr så känner man ju igen sig..
i precis allt du skriver ;/
men du skriver helt underbart bra älskling!
fortsätt så! (:
Bra David! :)
Hejja!
Naaw :( Ledsen man blir när det händer en av de snällaste personerna som man känner (det vill säga dig), det känns som om du ALDRIG gjort något emot någon. och det har du säkert inte heller.
det är nog lite så också att dom som mobbar andra, själva mår dåligt och måste få någon att trycka ner på, att lixom få någon att uttrycka sin ilska på...
Jag håller med Sandra. Problemet ligger i uppväxten enligt mig. Det kan vara en elak pappa som gör dålig förebild eller en kusin som mobbar en och då kan man börja tro att det finns någon slags regel om att "bara dem starka överlever i dagens värld" om ni fattar vad jag menar. Mobbning som barn kan lämna ärr för hela livet, och jag kan säga att friends t.ex. gör inte så stor skillnad. Visst är det bra och kul att det finns en förening som försöker motverka mobbning. men dem tittar åt fel håll. Om man verkligen vill stoppa mobbning (om man orkar) så ska man ha föräldrar utbildningar innan barnen/barnet börjar skolan. Jag har själv varit med om mobbning och hur det känner att vara utanför så jag kan säga att Friends och lärare hjälper inte särskilt mycket, eftersom man inte vågar säga till. Jag har både varit mobbad och mobbat nån gång. Jag insåg inte att det var mobbning då men nu vet jag, det gäller att sätta sig i hans skor och förstå hur dem känner sig. Riktigt bra david du har allt gett mig en tankeställare.
Jag håller med er. Sjukt onödigt med mobbning! Jag har
själv varit med om något liknande som mobbning. det pågick i 3 år och började i 1an. Jag var jätte bra komps med en tjej som heter elin ( vilket inte många viste om ) och hon var liksom den populära i klassen ( vilket hon är fortfarande ) Och dom andra som kallade "tuffa" killarna
och en tjej ville inte ha med mej i deras gäng. Eftersom jag var knubbig som liten och ansågs därför som töntig och ful. Den andra tjejen i gänget som heter Sandra var som taskigast. Direkt jag kom så sa hon en taskig kommentar till elin.Jag mådde välldigt dåligt ett tag. Men till slut efter nått år sa jag att jag att jag vilja prata med Sandra i enrum och jag sa att nu får det vara nog. Hon mest nickade. Och efter det var jag mer med Elin i skolan utan att Sandra fällde en taskig kommentar eller såg konstigt på mej.Och killarna tyckte det var okej, dom vilja antadligen bara spela cool inför dom två snygga tjejerna i klassen. Och nu 3 år senare allt det här, Är vi bästisar alla 3 och vi berättar allt för varandra.Och jag tror att allt bråk som liten har gjort oss tajtare. Så jag vill bara säga till alla som har eller känner sej mobbad eller anulunda att det är inge fel på er! Bara man kämpar så kommer allt lösa sig! Allt blir bra tillslut! Ibland tar det mer än 3 år och ibland mindre. Jag vill säga att det är jävligt starkt gjort av dom som vågar stå upp mot mobbaren/ mobbarna! Man ska ta chansen och verkligen försöka förklara för dom hur det är och hur du känner dej! Ingen ska få styra så mycket över dej! Stå upp och säg i mot! Det har du rätt till! Och jag tror att mobbarna mår väldigt dåligt själv att dom vill få ut sin ilska så dom tar en som verkar vara svag. Och just därför ska man stå i mot det! För då ger sig mobbaren!
Asså, det är ju precis så det är. Det är hemskt!
Så bra skrivet.
Jag blev själv mobbad... typ, jag skulle absolut kalla det mobbad fast jag hade turen att ha undrebara vänner, det var bara killarna i klassen och parralellklassen som hade något emot mig ._.
Ingen gjorde någonting heller!?
Mina föräldrar ringde skolan massa gånger, men det blev bara värre. Jag har turen att vara väldigt stark, jag kännde mig inte det minsta ful även fast de sa det till mig, men jag blve ledsen några gånger (självklart).
Jag sa alltid emot om de sa något mot mig, men tänk så hade jag inte varit den jag är? Hade jag varit en svag person hade jag knappt tagit mig igenom skolan.
Vi har bytat klasser nu, så nu slipper jag killarna, det är bra iaf.
bra skrivet,
Hejsan! på grund av dyslexi orkade jag inte läsa hela inlägget tyvärr. Men jag vart också mobbad som liten och bestämde mig för att skriva en låt för att försöka hjälpa någon annan i samma situation.
Snälla lyssna och kommentera gärna. http://www.youtube.com/watch?v=Fd0WKi0jnuw
HEJEHEJ!! JAG VANN!
